Politikerna missar målet i jobbfrågan

Ingen politisk fråga får större medialt- och politiskt utrymme än 'jobben'. Trots det tycks politiker från vänster till höger mer eller mindre missa målet. Dagligen kommer nya förslag, allt från subventioner till vissa branscher (RUT, ROT, sänkning av restaurangmomsen), anställa fler människor i offentlig sektor, statliga innovationsråd, sänkning av arbetsgivaravgifterna för vissa grupper och så fortsätter det. Det brukar dock oavsett vilka politiska grupperingar som står bakom förslagen leda till slutsatsen att det är dålig utbildning som är den huvudsakliga orsaken till massarbetslösheten.

Mer eller mindre missar politikerna målet, för politiker kan aldrig skapa jobb. Det är människor som skapar förutsättningar för arbete. Politiker kan bara kan skapa arbetslöshet. För vissa grupper kan man kanske både höja löner och skapa fler arbetstillfällen, men det leder alltid till negativa konsekvenser för andra grupper. Och i det långa loppet är vi alla förlorare. De samhällsekonomiska konsekvenserna leder på sikt till sämre ekonomisk utveckling och sämre löneutveckling för oss alla. Eller som den franske 1800-talsekonomen Frédéric Bastiat så genialt förklarade det med bara titeln på sin essä "Det man ser och det man inte ser".

Istället för att gå allt för djupt i det här inlägget tänkte jag dela med mig av lite lördagsläsning av nationalekonomen Per Bylund, som beskriver problematiken i en artikelserie i två delar.

Artikel 1: Jobbhysterin i den politiska debatten
Artikel 2: Den järnhårda lönelagen

Hej då, friheten

För några dagar sedan läste jag en debattartikel i Aftonbladet där Göran Greider tar farväl av nyliberalismen. Att Göran är knepig, oerhört ignorant och en totalt katastrof när det kommer till ekonomisk förståelse borde skrämma de flesta från hans socialistiska villfarelser, men artikelkommentarerna berättar en annan historia. 

Enligt Greider är nämligen nyliberalismen resultatet av finanskapitalismen som under de tre senaste decennierna utsatt världens befolkningar för ett experiment. Det nyliberala experimentet har skapat klassmotsättningar, förvärrat det sociala problemen och är orsaken till finanskrisen. Nu är dock den nyliberala eran över. Göran och hans lärjungar ska bryta oss loss från den nyliberala epoken vi fått utstå de senaste decennierna, i spåren av de nyliberala profeterna; Ronald Reagan och Margaret Thatcher. 

Att Göran Greider och vänsteretablissemangets inte har mycket över till liberalismen och frihetens idéer förvånar nog ingen. Det som är intressant med den här debattartikeln är att han gömmer sig bakom luddiga begrepp som nyliberalismen och finanskapitalismen. Han blir den goda i sammanhanget, för vem vill stå på samma sida som de som vi har att beskylla för både klassamhället och finanskrisen? 

Göran är själv rädd för att vi ska genomskåda hans användning av obegripliga begrepp. Därför väljer han att förklara dem i artikeln, till det än mindre begripliga. För att förstå vad han egentligen menar när han använder begrepp som nyliberalismen och finanskapitalismen måste vi göra en resa tillbaka till den tid där begreppen myntades. För att förklara nyliberalismen måste vi först förklara dess ursprung, den klassiska liberalismen.

Idéerna bakom liberalismen, eller den klassiska liberalismen som den också kallas föddes redan i slutet på 1600-talet, men fick sitt stora genomslag under upplysningstiden. De klassiska liberalerna förde en kamp för människan och hennes frihet, mot den rådande feodalismen, totalitarismen och överhetssamhället. Begreppet nyliberalism myntades dock inte förrän på 1970-talet och är i huvudsak en återuppståndelse av det klassiskt liberala idéarvet, där frihet från tvång är det grundläggande värdet. Det finns med andra ord inget ”nytt” med nyliberalismen. Det är den klassiska liberalism under nytt namn. Den ekonomiska implikationen av liberalism är kapitalism. Kapitalism är det ekonomiska system där människor är helt fria att byta egendom, varor och tjänster med varandra. 

Då liberalismen närmast definitionsmässigt innebär frihet, får den som läser Göran Greiders debattartikeln, med grundläggande förståelse för begreppen han använder en skrämmande bild av Greiders utopiska drömsamhälle. Om du fortfarande inte får den uppfattningen genom att läsa artikeln, läs den då igen, men varje gång han använder begrepp som nyliberalism och finanskapitalism, läser du istället frihet.

För de flesta av oss blir då artikeln en tradig sörja av tveksamma liknelser och logiska felslut. Till och med Göran Greider är tillräckligt klok för att förstå det. Därför gömmer han sig bakom luddiga begrepp som gör det svårt att utläsa hans egentliga budskap.

Greider är dock inte ensam om att gömma sig bakom otydliga begrepp i sin kritik mot friheten. Det är en vanlig argumentationsteknik bland vänsteretablissemanget, som gärna slår till med uppenbart irrationella formuleringar som ”frihet från kapitalism”. Även Greider gör en sådan groda i sin debattartikel när han beskriver hur han först kom i kontakt med nyliberalismen. 

"…utopiernas tid var över, att Marx var en farlig mästertänkare och att de stora berättelsernas tid var över. Och det skulle uttydas så här: att drömmarna om människans befrielse från kapitalism, patriarkat och klassamhälle inte längre var tänkbar. Sådana slutade i terror, ja Gulag."

Friheten fungerar inte 

Den ökade friheten och de liberaliseringar som gjorts på det politiska och ekonomiska området de tre senaste decennierna har lett till elände och ekonomisk kris. I alla fall om man ska tro Göran Greider. 

"Skandalerna i dag med Carema och riskkapitalister som väller in i välfärdssystemen, eller det stora sammanbrott som vi kallar finanskrisen, börjar någonstans där, för trettio år sedan."

När man lägger ut offentlig verksamhet på entreprenad handlar det om korporativism, inte kapitalism. Även finanskrisen är produkten av korporativism, men det är inget Greider har blivit upplyst om. 

Greiders ekonomiska villfarelser slutar dock inte där. Han är en öppen förespråkare för demokratisk planhushållning, som han kallar det själv. Det faktum att Görans drömsamhälle skulle fungera ungefär lika bra som SJ kör tåg, och skapa lika mycket välstånd som Nordkorea (ett faktum som varit allmänt känt sedan 1920-talet) verkar inte göra honom så mycket. Han är trots allt inte bara socialist, utan även tillväxtkritiker och någon tillväxt lär han inte få beskåda i sitt socialistiska drömsamhälle.

När man tror att botten är nådd. När Göran bevisat att han inte har någon som helst grund för sina påståenden och ekonomiska villfarelser. Då börjar han referera till forskning som pekar åt att människor är solidariska. Det använder han sedan för att kritisera skattesänkningar, privatiseringar, avregleringar och friheten som sådan.

Det som är mest skrämmande är dock att de idéer som Göran Greider företräder lockar till sig många unga och kloka människor. Antingen handlar det om att vi inte kan vår historia, om ignorans eller de båda i kombination, men mer om det i ett kommande blogginlägg.